God morgon på er!
Vaknar nästan alltid med ett leende på läpparna och så även idag. Inte av någon speciell anledning utan jag gör det bara!
Befinner mig just nu på jobbet, inte mycket att göra just nu, har många projekt på gång men allt stannar ju liksom av när det blir sommar och semester. Skönt på ett sätt men samtidigt har jag väldigt svårt att inte ha mycket att göra.
Läste just en blogg om en kille som har drabbats av leukemi, han har just precis påbörjat sin behandling, ung kille säkert i 20-års åldern. Är tydligen lite känd, nån form av skådis... Jag är så dålig på sånt.. Men men kom och tänka på vad lyckligt lottad jag är.
Har en fin familj med fina barn som är friska och pigga. Själv är man frisk och har jobb, hus och bil.. Varför uppskattar man inte det mer?
Varför rusar man iväg på livets stig och vill bara ha mer? Varför stannar man aldrig upp och andas in nuet och är tacksam? Försöker göra det men sen på nåt sätt så faller det i glömska...
Måste verkligen bli mycket bättre på detta!! Måste lära mig att stanna upp och inte rusa iväg... Allt måste inte vara på ett visst sätt och perfekt!
Hur gör du för att inte rusa iväg i livet?
Hur kan man uppskatta livet mer och njuta av det?
Tycker det känns som att man hela tiden rusar fram för att hinna med, jobb och familj.. Dygnets timmar räcker inte till och när ledighet eller semester kommer så ska man hinna med allt som man annrs inte hinner, städa och rensa hemma, umgås med vänner som försummats under veckorna, träna lite osv... Planering är ju a och o för att apparaten ska gå runt.. Hur gör ni för att inte Vardagen ska ta över ert liv och förhållande?
Träffade min goda vän Lisbeth igår, själva utan barn. Var så himla mysigt. Vi fikade och pratade. Varje gång vi ses så känns det som vi träffats i 20 minuter och inte hunnit prata alls, måste ju vara ett gott tecken ändå?...
Men sånt här behöver man ju, träffa vänner eller göra nåt för sig själv men även tillsammans som familj. Men vi/ jag är fruktansvärt dåliga på att ta oss den tiden vi bara har en massa måsten som ska göras hela tiden. När dagen är slut så är orken oxå slut och då sjunker man ner i soffan och får ångest över att man borde göra ditt och datt men det händer ju liksom inget... Måste verkligen prata med J om att bryta detta mönster och ta oss tid för varandra och för barnen men även för vänner.
Nähä bäst att jobba lite! För att använda en klyscha men Carpe diem! Hehehe!!!